Jag tänker den tanken när jag sitter i skuggan på stentrappan till barnens musiksal. Härifrån har jag full uppsikt över skolgården som badar i sol och fylls av porlande ljud av förväntansfulla röster och skratt. Mina barn skall på heldagsutflykt med skolan, jag lämnar dem med en kram förvissad om att vattenflaskorna är tryggt nedstuckna i ryggsäckarnas ytterfack och att kepsarna sitter på. Jag är på väg till mitt kontor för att ta itu med mailboxen men i ett infall stannar jag alltså till och tar plats på den svala trappan. Jag sitter och betraktar barnen på avstånd och liksom suger upplevelsen in i mig. Jag är här och nu och det finns ingenting annat jag behövde göra än att vara just här. Se på mina barn, se dem ställa sig hand i hand med sin gåkompis, höra deras uppsluppna röster blandas med alla andras, känna den varma, ljumma luften, frisk så här tidigt på morgonen, se ut över den alldeles nyutslagna prakten av grönska. I ett långt led kommer de sen gående mot mig och när de passerar vinkar de glatt och jag får en slängkyss. Jag är äntligen här, mitt i ögonblicket. Ett ögonblick som kommer att stanna kvar till skillnad från alla de gånger jag gett en hastig kram och rusat vidare till något jag trott varit viktigt. Vem har fått många av oss att på fullt allvar inbilla oss att görande är så mycket mera viktigt än icke-görande? Här och nu på trappan känner jag mig grundlurad på ögonblick. Mindfulness i all sin svåra enkelhet!